Första gången jag kom i kontakt med mitt inre barn var i en guidad meditation. Min känslomässiga upplevelse var så stark och omvälvande att jag inte vågade återvända till mitt inre barn på flera veckor. Det var både så vackert att faktiskt se barnet som var jag framför mig, och så skrämmande att förstå att jag behövde ta ansvar för henne och ge henne det hon saknat under sin barndom och uppväxt. Mitt motstånd till trots förstod jag att jag inte kunde överge henne nu när vi mötts. Så jag började söka upp henne i mina meditationer, ofta med en kudde i knät lutad upp mot magen och bröstet, för att skapa känslan av att hon sitter där i min famn.
När jag senare i mina terapistudier kom i kontakt med teorierna om anknytning, uppväxttrauman och de känslomässiga sår vi bär med oss från vår barndom, blev de riktiga game-changers för mig! Min känsla av att egentligen inte varit med om någonting särskilt traumatiskt under min barndom låg i vägen för min insikt i att de besvär jag upplevde i detta att vara människa var berättigade och hade sina förklaringar. Nu tog min egen läkning fart på riktigt, parallellt med en innerlig vilja att fler människor ska förstå mer om vilken inverkan sättet vi blev mötta på som barn har i vår nutid. Både i vår relation till oss själva, och i relationerna med människorna i vårt liv.
Jag tror att du som är här längtar efter att förstå dig själv bättre. Efter att kunna ge dig själv ömsint omtanke och stöd när livet drabbar dig. Efter att kunna sätta upp och hålla kärleksfulla gränser och skapa helare och härligare relationer. Att kunna säga att du älskar dig själv, och att känna i hela ditt väsen att det är sant.
Jag vill att du ska nå allt du längtar efter, och jag hjälper dig så gärna på vägen dit!
